Ett liv i musikens tjänst

Ers excellens, Ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Det är en ära för mig att i egenskap av medaljör få säga några ord som representant för årets imponerande skara stipendiater, pristagare och medaljörer.

Att föräras en medalj för tonkonstens främjande är i lika delar upplyftande som förpliktigande.

Jag är personligen lika tacksam för båda.

Själva titeln i sig inrymmer ju finfina värden: ton, konst och främjande.

Det skulle kunna utgöra en sammanfattande rubrik för hela denna skaras imponerande värv och ansträngningar.

För oavsett om vi bidrar med toner, konst eller ett allmänt främjande, så bidrar vi på olika sätt till musikens utveckling och fortlevnad, och det nödvändiga upprätthållandet av musicerande och tonkonst.

Att välja ett liv som musiker är att välja ett liv i ständig kamp.

Kamp mot tvivel, eller faktorer som mot motorik, fysik, nerver, muskler, synapser, impulser, andning och inte minst motivation.

Den kampen pågår som regel livet ut.

Utifrån utmanas ständigt våra drömmar och motivation av alla möjliga faktorer. Alltifrån kulturbudgetar, arbetsvillkor, eller familjehänsyn kan ställa sig i vägen för vision och ambition. Kritiker kan hämma oss eller, i bästa fall, göra oss en smula självgoda. Orken att kämpa vidare kan dräneras av återkommande avslag på anslag, eller periodvis ett politiskt allmänt ”ofrämjande” av olika verksamheter.

Till och med så osexiga begrepp som marknadshyror tillåts nuförtiden villkora förutsättningar för tonkonst och musikfrämjande. En skivrelease kan numera inbegripa underkastelse inför så osvängiga begrepp som ”hänsyn till digitala plattformars pitchverktyg”.

Ändå fortsätter vi. Skapar vidare, är pragmatiska, och framhärdar utan hänsyn till utdelning eller förlustgaranti. Inga garantier finns, så vi har inget att förlora. Däremot har vi allt att vinna, för att välja ett liv i musikens tjänst kommer med vinster som ingen kan ta ifrån oss.

Konst kommer i en unik valuta och konstens ekvationer går alltid ihop.

Även när produktionsbudgetar inte gör det.

Det är ett rikt liv. Det berikar både individer och samhälle.

Musiken vill sig själv till vad pris som helst, precis som kärleken.

Kreativitet övertrumfar både förnuft och rädsla. När vi skapar drivs vi av en längtan efter förverkligande, lika stark och irrationell som en häftig förälskelse. Det kan emellanåt vara svårt att för en utomstående förklara denna dåraktiga drivkraft. Men det skulle kunna liknas vid när någon med tonårsandan i halsen rusar hem till föräldrarna och utropar ”Jag har träffat mannen i mitt liv! Vår kärlek är evig. Jag måste gifta mig med honom genast!” Och när föräldrarna med upphöjt tålamod och skeptisk blick påpekar att ”men han har ju inga pengar, han saknar status och kommer aldrig att kunna ge dig varken drömvillan, aktieportföljen eller jordenruntresan, vad ska du med honom till?” svarar du ivrigt att ”han är det vackraste jag sett, han gör mig lycklig, marken blommar under mina fötter oaktat årstid när han går vid min sida, och han doftar frihet, lek, förtrolighet och närhet, hans röst sjunger liv i min själ och han får mig att skratta ofta, och när jag vaknar får han mig att känna mig som det mest relevanta med hela den kosmiska existensen.”

Så kan mötet med musik eller en ny komposition upplevas, för den som har ynnesten att vara närvarande i musiken. Precis som att ett förgyllande arrangemang kan det, eller en stunds välsynkroniserat musicerande tillsammans med likasinnade. Det kan framstå som rena rama kärleksmötet. Musik kan göra den mest rigida ateist ofrivilligt religiös för en stund. Bara en sån sak..

Konsten kräver helt enkelt att bli till och struntar högaktningsfullt i att ta hänsyn till trivialiteter som hunger, smärta, risk, sömn, tid eller ekonomi.

När en instrumentalist med oefterhärmeligt anslag lyckas belysa ett stycke musik ur en vinkel där ljus når in ifrån ett tidigare obeprövat håll, sådär så att skuggor löser upp sig och perspektiv förändras, och musiken blir synliggjord som pånyttfödd, eller när tålmodiga musikpedagoger lyckas entusiasmera elever till att se sina förmågor så att de vågar språnget ut ur återhållet tvivel, ända ut i ett strålkastarljus, då är det i sanning ett främjande.

Oavsett om vi ägnar våra liv åt att fördjupa relationen med ett instrument, eller att utforska oss själva och världen genom komponerade och uttolkande, eller om vi för andras välbefinnande bidrar till att upprätthålla musikverksamheter, så har vi främjandet gemensamt.

Jag älskar ord och jag älskar att sjunga! Ord sjunger. Om man googlar främja får man fram ett antal välljudande synonymer. Det står för att hjälpa fram, att stimulera, öka, stödja, underlätta, gagna och gynna. Allt det beskriver det som är så rörande med musikanter. De vill så väl. De uppoffrar sig och gör sin plikt.

Att jag, i sällskap av årets pristagare och våra föregångare, anses vara en del av ett tonkonstfrämjande, det gör mig mycket stolt. Tack.

Lisa Nilsson

Läs mer om Medaljen för Tonkonstens Främjande här.

Se akademiens högtidssammankomst 2024 här.