HISTORIK

instiftelsebrev

Den rikt dekorerade första sidan av Akademiens instiftelsebrev från 1771.

Kungl. Musikaliska Akademien instiftades av Gustav III år 1771. Det är den äldsta ännu existerande musikaliska akademien norr om Alperna.

Förhistorien har sina rötter i frihetstidens ekonomiska uppsving vid mitten av 1700-talet. Sveriges kontakter med utlandet var livliga, inte bara inom teknik och vetenskap, och man var välinformerad om musiklivet på kontinenten och dess höga standard.

Musikaliska akademier bildades i många städer för att förse operorna och orkestrarna med musiker utbildade i hemlandet, men svenska musiker måste ännu bege sig utomlands för att få en professionell skolning. Så gjorde ”den svenska musikens fader” Johan Helmich Roman, som studerade i England bl.a. som violinist i Händels orkester.

Sedan han blivit hovkapellmästare i Stockholm försökte han flera gånger förgäves, liksom efterträdaren Per Brant, få till stånd en akademi som skulle ta ansvar för ett konservatorium, framför allt för att höja Hovkapellets musikaliska nivå. Förarbetet till Akademien pågick i själva verket i närmare 30 år.

”En Svensk Musicalisk Academie”

Inom högreståndskretsar i Stockholm som Wettenskaps Akademien (gr. 1739), sällskapet Utile Dulci (gr. 1767) och konsertserien ”Cavaillers Concerter” (1769-70) samlades så småningom en kärntrupp av 19 tonsättare, musiker och adliga amatörer med industrimagnaten Patrik Alströmer som samordnare och tillskyndare. De utformade de första stadgarna till ”En Svensk Musicalisk Academie” som efter viss lobbying förelades och antogs av Riksrådet den 8 september 1771.

Gustav III gjorde vissa ändringar och tillägg, bl.a. önskade han ett närmare samband med operan och att disponera Akademiens orkester för statsceremonierna. I fortsättningen var han dessvärre inte nämnvärt intresserad av Akademiens verksamhet – han brann i stället för musikdramatiken och instiftade två år senare Kongl. Svenska Operan.

Gustav III:s svala intresse för Akademien och det faktum att inga anslag gavs ur statskassan var orsaker till att dess start blev mycket trevande. Penningbristen gjorde att de ambitiösa målen att bedriva undervisning, forskning, bedöma och ge ut kompositioner, examinera orgelbyggare etc. bara delvis kunde förverkligas. Ledamöterna måste bidra med egna medel, och vissa intäkter kom från lotterier och sporadiska konsertframföranden.

Akademien får konkurrens

Tidvis låg verksamheten nere helt eller stördes av konkurrerande skolor, bl.a. en ”Nationelle Schola för Musiquen” som ledamoten Georg Joseph Vogler drev vid Operan. En annan orsak var att den ursprungliga konstruktionen byggde på en blandning av två vitt skilda koncept, dels ett conservatorio efter italiensk modell med gratis musikutbildning åt fattiga begåvade barn, dels en kunglig Akademi med representativa funktioner, ett slags musikmyndighet.

Akademiens konstruktion och stadgar baserades på ett ståndssamhälle och ett offentligt musikliv som förändrades drastiskt efter 1790-talets omvälvningar när hov och aristokrati allt mer förlorade sitt inflytande. Man kan säga att grundidén var föråldrad redan när den sjösattes år 1771, och det dröjde åtskilliga år innan den kunde anpassas till det samtida musiklivet.


Gustav III valde personligen ut Akademiens sigill bland fyra förslag. Här har han signerat den slutgiltiga versionen med sin namnteckning.

Från "Princip-Schola för Sången" till Musikhögskola


Under 25 års tid försökte Akademiens ledning rekonstruera och reformera musikundervisningen men lyckades inte hitta permanent fungerande former förrän Pehr Frigel som ny sekreterare 1797 initierade en något mer jordnära och elementär undervisning i ”Princip-Schola för Sången” som fungerade till 1812.

Under tiden hade Operans och Hovkapellets behov av musiker och sångare minskat, och efter en donation 1813 av kronprins Jean Bernadotte (Karl XIV Johan) anpassades utbildningen allt mera till kyrkans och skolans behov, fr.a. av organister och kantorer. Folkskolestadgan och ökningen av det profana musiklivet över hela landet spelade en stor roll här: under åren 1814-42 examinerades inte mindre än ca 600 organister och ca 80 musiklärare, därtill ca 90 skolkantorer.

Musikaliska Akademiens viktigaste uppgift var alltjämt att sörja för den högre musikutbildningen. Från mitten av 1850-talet utvidgades undervisningen i ”läroverket”, som det då kallades, gradvis till att omfatta så gott som alla orkesterns instrument, musiklärare, solister och militärmusiker, och beteckningen ändrades 1866 till konservatorium.

Under åren 1864-72 var kronprins Oscar Fredrik (sedermera Oscar II) engagerad preses i Akademien och medverkade till att dess status höjdes. År 1877 löstes Akademiens sekellånga lokalproblem när den nya konservatoriebyggnaden vid Nybrokajen invigdes.

1941 ändrades beteckningen från konservatorium till musikhögskola, och i samband med reformerna inom den högre musikutbildningen under 1960- och 70-talen överfördes huvudmannaskapet för musikhögskolan i Stockholm (jämte de dåvarande musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö) till staten år 1971.

Orgelklassen

Elever i orgelsalen vid förra seklets början. Orgeln är numera borta och rummet används som foajé för konsertpubliken i Akademiens Stora sal på Nybrokajen 11.

Från Clara Schumann till Alice Babs

Det sammanlagda antalet ledamöter i Musikaliska Akademien från 1771 till i dag närmar sig 1 500 (knappt 1000 svenska och 450 utländska). I själva Akademikonstruktionen – att ledamöterna själva föreslår och väljer in nya ledamöter – ligger en försiktighet som gör att högt förtjänta konstnärer ibland väljs in med viss fördröjning.

Bland de svenska och utländska ledamöterna återfinns i stort sett alla de främsta tonsättarna, musikerna, musikforskarna och administratörerna, däribland en hel del namn som musikhistorien nu glömt medan några centrala namn saknas. Franz Schubert och Wolfgang Amadeus Mozart blev aldrig invalda (däremot Antonio Salieri 1779), Clara Schumann invaldes men inte maken Robert, Beethovens namn föreslogs 1815 men röstades bort till förmån för Étienne Nicolas Méhul och invaldes slutligen först 1822.

Akademien har ibland haft svårt att i tid acceptera nya genrer och stilriktningar. Igor Stravinskij och Arnold Schönberg valdes båda in först 1951. Den förste folkmusikern (spelmannen Knis Karl Aronsson) valdes in först 1974, den förste jazzmusikern (Bengt Hallberg) 1986, Povel Ramel 1972 och Alice Babs 1974.

Redan från starten byggde Akademien upp ett eget bibliotek med litteratur och handskrifter som efterhand växte till Sveriges största musikbibliotek. Det övergick 1981 till det nybildade Statens musiksamlingar och flyttade 1996 från akademibyggnaden på Nybrokajen till nya lokaler i Bonnierhuset.

Wilhelm Stenhammar och Tor Aulin

Wilhelms Stenhammar vid flygeln och Tor Aulin på dirigentpulten i Akademiens Stora sal 1905.

En fri akademi

I exakt 200 år, från 1771 till 1971, fungerade Musikaliska Akademien som ensam nationell auktoritet på musikområdet med huvudansvar för all högre musikutbildning och har försett operor och orkestrar, kyrka, skola och militär med professionella musiker.

Under större delen av perioden hade Akademien dessutom funktionen som remissinstans, utredare, statlig musikmyndighet och smakdomare, inte till namnet men väl till gagnet.

Sedan huvudmannaskapet för musikhögskola och bibliotek överförts till staten och de musikpolitiska uppgifterna övertagits av Rikskonserter är Musikaliska Akademien åter en fristående, självständig akademi utan betungande offentliga och administrativa uppgifter.

Det har gjort det möjligt för Akademien att koncentrera sig på utvecklingen av andra områden som redan nämndes i de första stadgarna: forskning, utgivning av skrifter, priser, internationella kontakter och konferenser, allt för att ”främja tonkonsten och musiklivet” som är Akademiens huvuduppgift enligt nuvarande stadgar.

Henrik Karlsson

Mer information om Akademiens historia finns att läsa i en serie rapporter från Forskningssekretariatet.
Läs mer här.

KMAs instiftelsebrev

Akademiens instiftelsebrev i vackert sammetsomslag. Det svarvade träfodralet skyddar det stora röda lacksigillet.

Detalj instiftelsebrev

Musikinstrument och noter. Detalj från instiftelsebrevets första sida.

Gustav III:s manteckning vid Akademiens sigill

Gustav III:s godkännande av Akademiens sigill.

Foto: Nikolaj Alsterdal.