Sista måndagen i november samlas Akademiens ledamöter till den årliga Högtidssammankomsten i Akademiens Stora sal på Nybrokajen 11. På programmet står bland annat den Ständige sekreterarens  årsberättelse och utdelning av pris och medaljer. Som sig bör bjuds också på rikligt med musikinslag.

Pristagare, stipendiater och medaljörer 2023. Foto: Felicia Margineanu

Preses högtidstal 2023

Varmt välkomna till Kungl. Musikaliska Akademiens 252 högtidssammankomst, vilken jag härmed förklarar för öppnad.

Vem vänder i ljus mitt mörker?

Frasen från Anna-Greta Wides diktsamling, sätter ord på en fråga som många av oss bär på i en tid av konflikt och oro, där mörkret syns kompakt och vi får anstränga oss för att hitta ljusglimtar. Jag hoppas och önskar att kvällens gemenskap, den livgivande musiken och samvaron här i salen kan sprida ljus i det täta novembermörkret, om än för en liten stund.

Under hela 2023 har Sverige firat 500 år som självständig stat. Musiken har under alla dessa år funnits där som en ständig följeslagare: vid hovet, i kyrkan, i hemmet, på krogen och på dansgolvet.

Varje högtid har kantats av musik: födelsedagar, skolavslutningar, bröllop och begravning.

Kompositioner har lämnats som diplomatiska gåvor av utländska sändebud, turnerande musiker har förmedlat en klingande historia, och vår musikskatt har vidgats genom utforskande resor till andra länder eller genom invandrande musiker och tonsättare till vårt land.

Den folkliga traditionen med polskor och folior har via krokiga vägar hittat hit och bidragit till en tradition som vi idag kallar vår, precis som jazzens uttrycksformer fått en stark förankring i Sverige efter en viss inledande misstänksamhet.

Det svenska musikundret, representerat av operasångare, instrumentalister, körer, orkestrar, dirigenter och popmusiker har under de senaste decennierna stärkt Sverigebilden i hela världen.

Det är genom musiken, berättelserna och konsten som vi förmedlar, får del av och blir sammanbundna med vår historia, samtidigt som konstens ständiga förmåga att bryta ny mark och vidga våra horisonter är det som driver utvecklingen framåt och som ända sedan antiken betraktats som en nödvändighet för all mänsklig civilisation. Ja, en del teorier menar till och med att rytm och ton är orsaken till och själva förutsättningen för människans överlevnad.

Sett ur ett sådant perspektiv blir höstens kulturdebatt där endast nytta och ekonomisk tillväxt tillskrivs målet för allt som andas kultur, ganska befängd.

Och missförstå mig inte – ett levande och dynamiskt kulturliv skapar en mängd positiva effekter inom ett brett fält av områden, men dess syfte kan inte vara att generera intäkter, det är att skänka upplevelser som ger oss kraft att växa.

Varför har vi en då en så stark polarisering kring kulturens plats i samhället idag?

Tas möjligen närvaron av kulturella uttryck i vardagen så för given, att vi inte längre ser eller förstår varifrån de kommer? Har förståelsen för musikers långa utbildningskedja eller behovet av tidig introduktion till ett brett spektrum av estetiska ämnen för att vi ska räknas till en bildad population, helt försvunnit?

Har retoriken så övertygande slussat människor in i en tro att allt måste ha ett pris, att estetiken och den omätbara bildningen i stället förlorat sitt värde?

I den nyligen presenterade utredningen av samverkansmodellen benämns skolan som den viktigaste kulturinstitutionen. Det är en viktig skrivning i en tid när raljerande och utmanande inspel hävdar att estetiska ämnen inte ryms i den skola som ska rusta oss för livet eller där välutbildad och gedigen kompetens benämns som elitistisk och därmed underförstått, mindre önskvärd.

Meningen är extra viktig som uppmaning till både ledarsidors skribenter, faktafrånvända debattörer och till alla de rektorer som överväger nedläggning av väl fungerande och för både musikliv och samhälle, oumbärliga musikklasser.

Vem vänder i ljus mitt mörker?

Som så ofta behöver vi ta hjälp av vår omvärld för att förstå.

När den ukrainska Hominkören för någon månad sedan gästade Sverige, bar de tydliga vittnesmål om ljuset som bär i deras vardag. Genom sången – både den traditionella och den nykomponerade - återkom glädjen i sångarnas ögon och vittnesmålen om hur man hanterar och värdesätter konstnärliga uttryck, mitt under brinnande krig, bör ge oss mer än en tankeställare.

När symfoniorkestern i Luhansk nu inte längre kan verka i sin egen region, fortsätter man att finansiera orkesterns verksamhet på en säkrare plats för att de ska överleva och uppehålla sin kompetens, tills dess att de kan återvända hem.

Och när flyglarmen i Lviv ljuder bokas fler konsertbiljetter än någonsin. Musiken skänker hopp och mening även i den mörkaste av stunder.

Nyligen har kulturarv tagit plats som en viktig samhällsfunktion inom vårt svenska beredskapssystem. Vi bör därmed beakta och uppmana till att även det immatriella kulturarvet – musiken och scenkonsten med därtill hörande förutsättningar för både bevarande och utveckling, blir en minst lika viktig del av beredskapen som artefakter och byggnader.

Vår akademi valde att ge liv åt ett anrikt kulturarv i samband med firandet av Carl XVI Gustafs 50 år på tronen och genom en sångarhyllning uppmuntra och synliggöra sångens självklara plats till fest, men också i alla unga människors liv. Med orden ”Hör min röst” på ryggen sjöng barn och unga hitresta från hela landet, för kung och fosterland!

Och på liknande sätt fortsätter vår akademi att arbeta för att på olika sätt göra musiklivets röst både hörd och synliggjord, där vår kanske allra viktigaste uppgift just nu är att bidra till en förändrad syn på värdet av musik, av kultur och på så sätt sprida ljus i det som många uppfattar som kulturskymning.

Värt att nämna i detta sammanhang är också Kungl. Operans nyligen genomförda undersökning via Novus, som visar att 81% av Sveriges befolkning motsätter sig besparingar på kulturen. Vi vill med andra ord vara en kulturnation!

Tidigare i höstas fick vår akademi en unik donation. Det var en dokumentation av en livsgärning, genomförd av folkskolläraren Knut Elof Sandberg som i ett fredspedagogiskt arbete, genom ett näst intill obeskrivligt engagemang samlade sammanlagt över 100 000 barn till ”Barnsångarting” under åren 1929 – 1952.

Som en del av hans arbete ägde 1949 ett Nordiskt Barnsångarting rum i Stockholm med nästan 1500 nordiska sångare och kulturbärare närvarande.

Jag vill avsluta mitt högtidstal med de ord som i efterkrigstidens Norden välkomnade barnsångartingets deltagare och önskar med dessa strofer oss alla kraft att med kunskap, fantasi och inlevelse fortsätta arbetet för musikens förutsättningar och kulturens omistliga plats i vårt samhälle.

Du sång, som band oss samman, där vi stod glada hand i hand.

Ack, man sjöng sig samman, i alla världens land.

Kläd Din värld i dikt och sätt din själ i sång,

Då är leva härligt, striden blir ej lång.

Susanne Rydén,
Preses