Sista måndagen i november samlas Akademiens ledamöter till den årliga Högtidssammankomsten i Akademiens Stora sal på Nybrokajen 11. På programmet står bland annat den Ständige sekreterarens  årsberättelse och utdelning av pris och medaljer. Som sig bör bjuds också på rikligt med musikinslag.

Pristagare, stipendiater och medaljörer 2024. Foto: Felicia Margineanu

Preses högtidstal 2024

Prinsessan Christina, Ers Excellens, fru Statsråd, pristagare och stipendiater, ärade ledamöter, mina damer och herrar,

Varmt välkomna till Kungl. Musikaliska Akademiens 253:e högtidssammankomst, vilken jag härmed förklarar för öppnad.

Musik av Joseph Martin Kraus fick inleda kvällen och jag vill ansluta till hans tid, tillika vår akademis barndom, när Joseph Martin lockades till Sverige från Tyskland av några svenska studiekamrater. Här fick han, efter en ganska mödosam första tid, sitt genombrott med operan Proserpin och utsågs omedelbart till hovkapellmästare av Gustav III och strax därefter till ledamot av vår akademi.

Det var inhemska visioner om ett samhälle där kultur och vetenskap fick ta plats som förde svenska medborgare ut i världen för att lära och inspireras. Ny kunskap och kulturella influenser fördes hem och bidrog till utvecklingen av vårt land.

200 år senare stavades visionen folkbildning. Studieförbund och folkhögskolor väckte lusten att lära och högre utbildning tillgängliggjordes för fler. Så även inom vårt område – musikens.

1960-talets medvetna satsning på en kommunal musikskola öppnade en möjlighet för alla, oavsett ekonomisk, kulturell eller social bakgrund att utveckla sin talang, vilket i sin tur lade grunden för det svenska musikundret med både en lysande musikexport och ett starkt lokalt musikliv som följd. Många är vi här i salen, en gång skapad för vår akademi, som inte skulle varit här utan dessa förutsättningar.

Hur ser då dagens vision ut för kulturlivet ut?

Låt oss göra ytterligare en tillbakablick och börja vår jakt på ett svar år 1974. Det är i år exakt 50 år sedan de kulturpolitiska målen fastlades. Några av de områden man enades om rör yttrandefrihet, konstnärlig förnyelse, jämlikhet och vård av kulturarvet.

Värderingar och beståndsdelar som är lika viktiga för ett gott samhälle nu som då men vi konstaterar också att de idag på olika sätt är ifrågasatta och hotade. Inte nödvändigtvis hos oss, här och nu, men när grunden för demokrati och kulturell välfärd elimineras i andra delar av världen, är smittoeffekten överhängande.

Vi behöver därför förnya vår berättelse och med ett tydligt narrativ sätta oss i förarsätet mot en vision om ett kultursamhälle som genomsyras av de värden som konst och musik bidrar med. Det som vi på 1700-talet reste ut i världen för att söka och det som senare sattes ord på i kulturpolitiken.

Vilken roll har då en 250 år gammal musikalisk akademi i en sådan resa? En ganska stor, vill jag påstå och lånar ett citat från Gustav Mahler: ” tradition is not the worship of ashes, but the preservation of fire ”.

Musikaliska Akademien skapar följaktligen sin egen relevans genom att lutad mot sin kunskap och erfarenhet, driva musiklivets framtidsfrågor framåt och uppåt och konstaterar med glädje att det nu läggs motioner om de estetiska ämnenas återinförande i gymnasieskolan, att evidens och forskning om musikens positiva effekter för hjärnans utveckling får gehör i samtal och utredningar och att den gemensamma sången stärks i såväl skola som på äldreboenden. Allt detta bidrar till att, inte retroaktivt återskapa, men att med framåtanda bygga ett samhälle där kulturens uttryck och värden har en självklar plats.

Det tar tid och vägen framåt är krokigare än den som Joseph Martin Kraus vandrade i slutet av 1700-talet, men engagemanget finns och lågan brinner. I vår akademi och på många andra håll i samhället. Även i den mest aktuella rapport om kulturlivets finansiering där Myndigheten för kulturalanys understryker vikten av åtgärder för att stärka konstens och kulturens ställning i samhället.

För några veckor sedan delade vår akademi tillsammans med flera systerakademier ut Rolf Schockpriset. I sitt tacktal talade en av pristagarna, Steve MacQueen, om musikens och konstens roll för helandet av en trasig värld, av vår civilisation.

Det är stora ord, men vi möter det dagligen i det lilla – i den varma blicken hos en konsertbesökare, i en vaggvisa för ett barn på flykt, genom gatumusikerns frusna fingrar en vinterdag. Vägen blir till när vi går och vi behöver se och väva in de berättelser vi möter på resan mot vårt mål, mot vår vision.

Min resa som denna akademis preses går mot sitt slut efter 10 intensiva och bitvis utmanande, men framför allt kreativa och inspirerande år.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla er som jag haft förmånen att möta, samtala, debattera och samarbeta med under denna tid.

Med stor förtröstan blickar jag framåt mot nästa kapitel, övertygad om musikens viktiga plats i vårt samhälle, i människors liv.

Susanne Rydén,
Preses

Ta del av högtidssammankomsten här! Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.